Det borde finnas ett slut.

Min hjärna planerar.

För Hampus återkomst.

För hur länge jag måste klara mig.

Lite som när man ställer väckarklockan

och räknar bakåt

hur många timmar man får sova.

Som att min hjärna fortfarande tror

att det finns ett slut.

Att jag ska bli lycklig.

Typ som varje måndag.

När han kom från pappa.

Eller efter en längre resa.

I mitt huvud hör jag vad jag ska säga.

Hur jag ska berätta vad jag gjort

för att hålla honom nära.

Hur han ska fnissa sådär

på hans härliga sätt

när jag berättar att jag åt chips.

En gång.

Men att han ska förstå

när jag berättar hur ledsen jag varit.

Hur jag ska få krama honom.

Och skratta med honom.

Varje gång rasar jag i bitar

när jag inser att sen

aldrig kommer att komma.

Inte på det sätt jag vill.

Jag kan inte tänka på en framtid.

En framtid utan.

Jag hatar verkligheten.

PS. Kommer du ihåg, Hampus,

när jag skulle cykla min cykel från stan?

Och jag sa att du skulle få 500kr

om jag inte gjort det

när du kom från pappa?

Det var en dyr läxa

för din latmask till mamma.


3 reaktioner på ”Det borde finnas ett slut.

  1. Önskar så att din önskan skulle få gå i uppfyllelse. Att det skulle vara som vanligt. Med kramar, fniss, bus, bråk, tristess, kärlek och allt där emellan. Med Hampus.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s