Att komma i form igen efter Maryam
har varit långtifrån lätt.
Det har ju liksom hamnat längst ner
i att-göra-listan.
Den som toppas av att andas
och att kliva ur sängen.
Och att andas
igen och igen.
Jag vill komma i form igen.
Ännu mer än efter Amira.
Men det går liksom inte.
Äntligen har jag lyckats haka på
Hampus sockerlöfte.
Det där året som han var utan.
Det gick superlätt.
Tills nu.
Märkligt.
Såhär efter 2 veckor (imorgon)
så är suget starkare än någonsin.
Men jag kämpar på.
Jag har skrivit ”I Hampus namn”
på mitt kontrakt.
För jag gör det för honom.
Och det är också mantrat när kroppen skriker
efter godis.
Jag har ingen våg
så jag vet inte hur mycket jag väger.
Men jag tänker väl
att det kommer visa sig
när kroppen är i fas någorlunda
så den börjar släppa på kilon igen.
PS. Märkligt va?!
Att ens tänka på en sån sak såhär efteråt?
DS.
❤️Heja kära Maja, friskt humör skjortan hänger utanför ❤️
GillaGilla