Att komma i form igen efter Maryam

har varit långtifrån lätt.

Det har ju liksom hamnat längst ner

i att-göra-listan.

Den som toppas av att andas

och att kliva ur sängen.

Och att andas

igen och igen.

Jag vill komma i form igen.

Ännu mer än efter Amira.

Men det går liksom inte.

Äntligen har jag lyckats haka på

Hampus sockerlöfte.

Det där året som han var utan.

Det gick superlätt.

Tills nu.

Märkligt.

Såhär efter 2 veckor (imorgon)

så är suget starkare än någonsin.

Men jag kämpar på.

Jag har skrivit ”I Hampus namn”

på mitt kontrakt.

För jag gör det för honom.

Och det är också mantrat när kroppen skriker

efter godis.

Jag har ingen våg

så jag vet inte hur mycket jag väger.

Men jag tänker väl

att det kommer visa sig

när kroppen är i fas någorlunda

så den börjar släppa på kilon igen.

PS. Märkligt va?!

Att ens tänka på en sån sak såhär efteråt?

DS.