Jag klarar inte mer.

Ikväll mår jag verkligen inte bra.

Paniken ligger och lurar.

Den där andnöden.

”Andas Maja”

”In….”

”Ut…”

”Snart ska de sova, då får du gråta”

Jag vill inte mer.

Det här skämtet är inte kul!

Jag får så ont.

Överallt.

Jag klarar inte det här.

Inte en sekund till.

Så känns det.

Jag är tillbaka till alla rutiner.

Hela vardagen.

Ekorrhjulet.

Men det gör så ont!

Jag vill inte fortsätta leva.

Jag vill inte känna igen rutinen.

Allt är förändrat.

Hela jag.

Jag vill längta till måndag.

När Hampus kommer efter skolan!

Jag vill springa dit och krama om honom.

Jag vill höra Amira i extas

när hon tittar genom fönstret.

Jag vill få hans sms.

Att han kommer med en kompis.

Jag vill inte va mamman

vars barn dött.

Jag vill vara mamma

med alla mina barn.

Ändå vill jag vara mamman

vars barn dött.

Nu när det ändå hänt.

För kommentarerna.

Omtanken.

Kärleken.

Jag orkar bara inte.

Jag hatar livet.

Som det blev.

Folk säger att det slutar smärta.

Det tror jag inte.

Jag önskar någon kunde förstå.

Hur ont jag har.

Utan att jag behöver säga det.

Att jag fick ramla.

Ramla och bara ligga där.

I fullständig skärande smärta.

Och gråta.

5 thoughts on “Jag klarar inte mer.

Add yours

  1. Jag tror att en del saker aldrig slutar göra ont, faktiskt. Och det kanske är viktigt att inte vara rädd för smärtan. Målet kanske inte behöver vara att slippa den. Utan mer att hitta ett konstruktivt sätt att förhålla sig till den på. En del människor söker en högre mening. Eller så skapar de en mening själva. En del gör det genom att hjälpa andra som går igenom liknande trauman. (Obs när de läkt själva dvs) Själv har jag upplevt att det är under de mest smärtsamma perioderna livet, då man känner sig som absolut ”svagast” (sårbar, hopplös, maktlös, trasig i själen, etc) som
    man i själva verket växer sig som starkast.. men ofta kan man inte se detta själv förrän många år senare när man blickar bakåt. Det är svårt att ha perspektiv på situationer före man fått distans. Tid. Acceptans. Tålamod. Uthållighet. Kärlek. 🌷🙏❤️ Tack igen för att du delar med dig så ärligt, det går rätt in i hjärtat. Det behövs mer empati i den här världen och det du skriver bidrar så mycket.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: