Om vackra tider.

Den här tiden är så vacker.

Den när allt vaknar igen.

Det här året väntar vi på gravstenen.

Kanske den är där nu?

Jag förmår mig baske inte att gå dit.

———

En kväll för ett tag sedan

skulle jag lägga Amira.

Hon har fått Hampus rum.

Och hennes säng står som hans gjorde.

Jag fick panik.

Det gick inte alls.

Igen liksom blev jag han.

Hans sista stund i livet.

Vad han såg.

Vad han gjorde.

När Amira då sa:

”Vill sova eran säng”

då sa jag inte emot.

——–

Vi är alla sjuka här hemma.

Bara en sån sak för med sig ångest.

Jag tänkte tanken att be mamma komma.

Men sist hon kom

för att jag hade feber

så dog min son.

Samma omständigheter skrämmer.