Stonecold.

Ibland undrar jag

om jag egentligen bryr mig.

Om relationer.

Om människor.

”Behandla mig inte fel

Jag tänker inte acceptera nånting.

Inte ett dugg.

Jag bryr mig inte

om jag förlorar dig.

Jag har redan förlorat ett barn”.

Kanske är det nåt som går över?

Känns som jag går runt som en surkärring.

Snäser och fräser.

Spottar ur mig saker.

Kokar över.

Brinner av.

Låter som en kul person, va..?

Jag tänker väl att människor runt en

har förståelse för sorgen.

Tårarna.

Ledsamheten.

Men hur är förståelsen för just det där?

Hur länge kan man vara en surkärring

utan att sluta ensam..?

Fast samtidigt.

Vad spelar det för roll?

Jag har redan förlorat det bästaste bästa.

Min son.


2 reaktioner på ”Stonecold.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s