Hampus och gymmet.

Allt är så tudelat nuförtiden.

Till och med att gå till gymmet.

Min pappas kusins fru följde med.

Hon har varit bra för mig.

Hon är stark.

Trygg.

Om jag ramlar ihop,

kommer hon fånga mig.

En sån typ av människa.

Jag dras till det.

Och Amira också.

Hursomhelst,

gymmet har alltid varit min terapi.

När jag gått.

Att fullkomligen fokusera helt.

Glömma allt och bara köra.

Och sen endorfinkicken på det,

oslagbart.

MEN.

Den här gången var annorlunda.

Jag såg bara Hampus framför mig.

Och ångesten kom.

Den förlamande ångesten.

Hampus skulle börja på gymmet.

Han som aldrig gillat sport

ville börja träna.

Första gången de var där,

han och Ihsan,

skickade Ihsan en video.

Den spelades upp i mitt huvud.

Jag lyckades genomföra nån typ av träning.

Och endorfinkicken kom.

Men jag undrar,

kommer det alltid vara samma sak?

Eller är det bara nu?

Det är så mycket att ta sig igenom.

Allt, varenda lite detalj,

som sammankopplas med Hampus,

framkallar ångest nu.

Det är väl det som är det värsta.

I vardagslivet.

Att hela tiden ta sig igenom.

Men jag är trött på att bita ihop.

One thought on “Hampus och gymmet.

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: