Rädslan.

Rädslan är värst.

Rädslan för döden.

Jag har inte förut varit så rädd

för just döden.

Plötslig spädbarnsdöd vet man ju.

Däremot har jag tänkt mycket.

Hur jag skulle reagera.

I en ordentlig kris.

Sjukdom.

Försvinnande.

Till och med har jag försökt

framkalla bilderna av det.

Kanske låter det knäppt,

men just för att vara förberedd.

En av de värre sakerna nu

såhär efteråt

är att jag precis vet.

Paniken.

Skräcken.

Hur rösten låter i panik.

Smärtan.

Så när hjärnan springer iväg nu.

I nån slags kristanke.

För de andra barnen.

Eller sambon.

När de sover liiiite för länge.

Är borta lite för länge.

Jag inte har helt koll.

Då känner jag det.

Allt det där.

Kroppen reagerar instinktivt.

Och jag ÄR rädd.

Döden finns med oss överallt.

Förmodligen kommer det försvinna.

Med tiden.

Men kroppen minns.

Reaktionerna minns.

Och jag antar

att nångång i framtiden

så kommer överreaktionen.

One thought on “Rädslan.

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: