Jag har börjat skriva på boken.
Boken om Hampus.
Om mig. Om oss.
Om sorg.
Om död. Om liv.
Det är faktiskt kul.
Om nånting så fruktansvärt kan vara det.
Hampus lever medan jag skriver.
Alla mina minnen går jag igenom.
Hjärtat är varmt.
Allt med Hampus liv
går bra att tänka på.
Jag sörjer inte hans liv.
Och det här är ju sjukt,
men jag sörjer inte hans död.
Alltså själva dödstillfället.
Eller jo, sörjer gör jag
men jag drabbas inte av panik.
Men det som sammankopplas med det,
faktorn att han inte finns mer.
Att han inte kommer tillbaka.
Det kan hjärnan inte greppa.
Och när den försöker,
det är då jag lamslås.
Av panik.
❤️
GillaGilla
Det faktum är så omöjligt att förstå. Känslorna verkar ha fattar det på något vis men hjärnan halkar efter.
GillaGilla