Då jag lamslås.

Jag har börjat skriva på boken.

Boken om Hampus.

Om mig. Om oss.

Om sorg.

Om död. Om liv.

Det är faktiskt kul.

Om nånting så fruktansvärt kan vara det.

Hampus lever medan jag skriver.

Alla mina minnen går jag igenom.

Hjärtat är varmt.

Allt med Hampus liv

går bra att tänka på.

Jag sörjer inte hans liv.

Och det här är ju sjukt,

men jag sörjer inte hans död.

Alltså själva dödstillfället.

Eller jo, sörjer gör jag

men jag drabbas inte av panik.

Men det som sammankopplas med det,

faktorn att han inte finns mer.

Att han inte kommer tillbaka.

Det kan hjärnan inte greppa.

Och när den försöker,

det är då jag lamslås.

Av panik.