Dags för KBT.

Jag börjar längta efter att jobba.

Men det känns fel.

Borde det inte vara tvärtom?

Att jag aldrig vill jobba igen

och spendera all tid med barnen?

Är det ett friskhetstecken?

Att det vore klokt och sunt.

Eller är det att distansera mig?

Idag ska jag till en person

som jobbar med KBT.

Sorgbearbetning.

Annica har fixat det.

Mitt inre skriker att jag inte vill.

Det kommer göra ont.

Förskräckligt ont.

Öppna upp mig själv

och plocka fram dem.

Känslorna.

Syna en efter en.

Andningen är tuff idag.

Men det är åtminstone sunt.

KBT alltså.

Kanske får jag något svar på mina frågor.

Kanske slutar jag falla

sådär handlöst.

Kanske kan jag åtminstone sakta ner.

3 kommentarer Lägg till

  1. Morfar skriver:

    ❤️

    Gilla

  2. Jenny skriver:

    Lycka till idag! ❤️

    Gilla

  3. Emma Stenmark skriver:

    Önskar att det känns som att det passar dig. Svårt att säga ”att det känns bra”. För vad kan kännas bra. KRAMAR!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s