Hans närvaro är en tröst.

En sak som är märkligt

är att Hampus är mer närvarande nu

överallt

än någonsin förut.

Hampus bodde varannan vecka hos sin pappa.

Man kan nästan säga att

halva hans liv spenderades ifrån mig.

När den tanken slog mig förut

svepte en mamma-sorg över mig.

Men man lärde sig ju också

att acceptera verkligheten.

Hampus är fysiskt borta nu.

Men i nästan alla samtal finns han med.

Antingen i ord.

Att vi minns tillsammans.

Eller att jag minns själv.

Det är ju hemskt att säga det.

Men hans närvaro förut

blev så självklar.

Klart att han fanns med förut också.

Även när han var hos sin pappa.

Men jag tänkte nog mer

att han skulle komma snart.

Det är väl det man brukar säga.

Man tar människor runt en förgivet.

Man skjuter på saker.

Prioriterar bort.

Hans enorma närvaro nu.

Det blir en tröst.

Hela tiden och överallt finns han.

Jag skymtar en skrämmande tystnad.

Bortom horisonten.

När livet förväntas bara fortsätta.

När Hampus inte är lika närvarande.

Hos andra.

Vad gör jag då?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: