Aldrig långt borta.

Igår kväll kom den igen.

Paniken.

Den svarta.

Fasansfulla.

Paniken.

Den som sveper med en.

Och förvandlar hela ens värld

och existens

till ett dystert hål.

Flickorna är fantastiska på att bryta det.

Hålla fast mig i nuet.

Ihsan också.

Egentligen allt som händer runt mig.

Minsta lilla sms som sysselsätter hjärnan.

Igår var en svår kväll.

Saknaden efter pappa Ihsan blev så påtaglig

när Amira snyftade sig till sömns.

Jag kastades ner.

I ett hål med bilder av Hampus.

Jag såg honom överallt.

Men det var inte fint.

Det var bara ren innerlig galen saknad.

Och jag föll.

Föll, föll, föll.

Snabbare.

Livrädd.

Försökte andas.

Blev rädd för att vara ensam med flickorna.

Rädd för ansvaret.

Rädd för det ögonblickliga.

Sen vaknade Maryam.

Nuet kallade.

Och när jag låg och ammade

lyckades John Blund äntligen nå mig.

 

One thought on “Aldrig långt borta.

Add yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: