Rädslan.

Att hitta min son död.

I sitt rum.

I sin säng.

En plats där man tänker att han är trygg.

Inomhus.

Med sin mamma.

Upplevelsen har påverkat mig massor.

Förstås.

På begravningsdagen sov Amira.

I vår säng.

Precis som hon brukar.

Jag gick in

för att väcka henne.

Hon låg med ryggen mot mig.

När jag såg hennes ansikte

såg jag nåt blått.

Den fullständiga panik som slog till.

Direkt var jag tillbaka igen.

Till den kvällen.

Hjärtat stannade.

Och har man inte varit där

så inser man inte hur mycket.

På den korta tiden hade Amira

gått samma öde tillmötes.

På några ynka hundradelar

var reaktionen direkt.

Med full kraft.

Men sen.

Då insåg jag att det blå

var Proviva blåbärsdryck.

För hennes mage.

Jag har skrivit om rädslan.

Sådär lever jag nu.

Traumatiserad.

Sånt pågår inom mig.

När ingen ser.

Eller hör.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s