Ingen hör mig skrika.

En morgon i Norsjö.

Kusinerna busar.

Men jag är rädd.

Rädd för allt.

För vad som kan hända.

För att vara ifrån.

För att halka med bilen.

För att förlora nån fler.

För att nåt ska hända mig.

För att nåt ska hända barnen.

Sambon.

Psykologen frågade mig

om jag ville distansera mig.

Från barnen.

Från min sambo.

Som ett skydd.

”Nej tvärtom”, sa jag,

”jag vill hålla dem nära,

inom räckhåll, så jag alltid ser”.

Jag försöker fungera som vanligt.

Jag är i Norsjö nu tex.

Försöker klara barnen själv.

Med stöd av syster med familj.

Köra bil.

Styra upp.

Men jag klarar knappt.

Jag har panik.

Hela tiden.

Inombords.

Där ingen ser.

Där ingen hör mig skrika.

2 thoughts on “Ingen hör mig skrika.

Add yours

  1. Åh…älskade Maja ❤️❤️ så oerhört tung och svår sorg och saknad du känner 😥
    Att finaste underbara Hampus är borta, det är ofattbart 💔
    Alla känslorna är förstås helt naturliga nu, men det gör dom ju inte lättare att bära. 💔 LOVE

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: