Varför jag gick till kistan.

Det här med kistan.

Och att se sitt barn ligga där.

Många tycker det är starkt.

Starkt att gå dit.

Och kanske.

Men det var min sista chans.

Att vara mamma på riktigt.

Att göra något för mitt barn

även om det är jobbigt för mig.

Helt osjälviskt.

Göra det bara för honom.

Jämt har jag funnits där.

Utvecklingssamtal.

Träningar.

Tävlingar.

Glada tider.

In good times.

And in bad.

Kanske var han inte där för att se.

Men jag vet nu.

Att jag var där

för min son.

Så långt det bara gick.

Tillägg: Den där nallen på bilden.

Den fick han med sig i kistan.

Den fanns kvar.

Även nu.

Han hade den i sin säng.

Och fick med sig den.

I sista vilan.

4 thoughts on “Varför jag gick till kistan.

Add yours

  1. Det du gör är så klokt och ”rätt”! Du gör det för Hampus, men det hjälper även dig att bearbeta din förlust och sorg. ❤️

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: