En stund med dig

Igår brakade jag ihop. I tårar. Hårdare än tidigare. Den gråten som fanns i början. Den gråten som slet isär. Jag kände den på väg. Jag gick ut och tog Hampus foto med mig. Det stora fotot med samma bild som är på graven. Strök hans hår. För en sekund kunde jag känna det igen.... Continue Reading →

Allt är tillåtet här.

Jag fick ett meddelande från en annan i sorg. En som också ville starta en blogg En som ville undvika klagomål på för långa och många ledsna FB-inlägg. Det är svårt att hitta en balans. Faktiskt. Jag har tänkt många gånger att jag bara upprepar mig. Samma sak i verkligheten. -"Ja, så gjorde Hampus också."... Continue Reading →

Att relatera till det värsta.

Vi promenerade till kyrkogården idag. Till Hampus plats. "Väntar Hampus där, mamma?" Hur förklarar man något som man inte förstår själv? "Nej, Hampus är ju i himlen, älskling. Men han har fått en egen plats en sten som vi kan komma till. Och prata med Hampus." Amira är i min famn. Det är kanske tryggast.... Continue Reading →

Den där dagen till.

Ända sen jag skrev att jag varje kväll tänker att jag tar en dag till. Bara. Så skär samvetet i mig igen. Det låter inte rättvist. Mot de andra barnen. Det låter inte som de får en riktig mamma. Som att de får en mamma som inte alls finns där. En mamma som inte lever... Continue Reading →

Samla dagar till ett liv…

Idag är vi samlade i princip hela familjen. Med storebror och familj från Kumla här. Ljuvligt. Barnen skrattar så de kiknar. Och skriker av glädje. Endel gråt kommer också men det är väl oundvikligt. Jag ser dig, Hampus. Som storkusinen. Lekandes med alla. Du var en superhjälte i deras ögon. Jag ser Amiras ögon glittra... Continue Reading →

”Allt har sin tid”

Det är svårt med bloggen nu. I början i allt det panikartade var det enkelt att skriva. Allt ville jag bara ösa ur mig. Hela tiden. Varje dag. Nu kommer paniken så diffust. Den finns där underliggande. Och pockar. Som ett mörker som väntar på att äta upp mig. Vi pratade om det idag. Att... Continue Reading →

Hur kan man tänka så?

Jag går med såna problematiska tankar. Inte utan kontrovers i mitt egna huvud. Jag gav upp allt för Hampus. Jag var aldrig lycklig i Lycksele. Mådde superdåligt faktiskt. Jag stannade där för att det skulle fungera för Hampus. Tog emot mycket när jag borde satt ner foten. Stannade på hemska jobb när det inte gick... Continue Reading →

Vår minnesdag!

Det blev en bra dag. Det har fört oss närmare det här. Åtminstone mig och syster. Känns så för mig i alla fall. Även om jag tror hon håller tillbaka. Med sina bekymmer. Bara för att inget kan vara värre än mitt. Men det har gynnat kusinerna. Att få mer tid att leka. Älskar det... Continue Reading →

I limbo mellan mina barn.

Jag känner faktiskt att jag tappar det mer och mer. Tappar kontrollen, tappar besinningen. Hatar världen. Hatar människor. Blir ilsken. Hård. Tål superlite. Tappar lusten att ta hand om mig. Tappar driv inombords. Tappar liv inombords. Och ju mer jag tappar liv desto närmare är jag Hampus. Så det känns inte fel. Lever i någon... Continue Reading →

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑