Sofias änglar.

Jag önskar att Sofias änglar fanns. Utanför TV. Jag är så förbaskat trött på vårt hus. Vi är båda två. Förut var vi så glada och peppade. På att fixa och dona. Renovera. Nu känns allt bara så jobbigt. Och varje gång vi ser något oklart. Så känns det ännu mer jobbigt. Jag drömmer om... Continue Reading →

Morsdag alltså.

Hampus var den som brukade uppmärksamma mig på morsdag. Det var alltid så. Förra året trodde jag han glömt. Men tänkte att han kanske blivit för stor. Och Ihsan glömmer ändå alltid. Men när jag kom hem dagen efter låg en smörkniv på bordet. Med en lapp. Den finaste av smörknivar som han gjort på... Continue Reading →

”Klara…!”

Jag tänkte att vi skulle träna in vår adress. För Amira alltså. Är det någon som ska försvinna så röstar jag på henne. Och eftersom jag lyckades rymma med trehjulingen i Norsjö så har hon det ju i generna tänker jag. Skämt åsido. Vi började öva adressen. Det gick toppen! Sen skulle vi visa pappa.... Continue Reading →

Att bära andras sorg.

Jag har sagt det många gånger. Alltid Alltid Alltid Finns där saker att vara tacksam för om man bara är öppen för att se. Dagens tacksam handlar om mina barn. Samtidigt som jag så oerhört sörjer att flickorna inte kommer minnas sin fantastiske bror så är jag så tacksam att jag nu slipper bära deras... Continue Reading →

Gravsten och familjestunder.

Jag fick en bild skickad till mig (tack!) på Hampus gravsten. Den satt uppe nu. Pappa och ena dotter hade åkt och jag skulle egentligen vila när den minsta sov. Jag kände mig tvungen. Att ta mig i kragen. Det är väl märkligt att jag fanns vid Hampus sida. Till och med i kistan. Men... Continue Reading →

Att veta vad man ska säga.

En forskare ringde mig idag. En av dem som deltar i utredningen. Den om Hampus. Om varför han dog och om det är nåt som kan finnas hos de andra barnen. När han avslutade samtalet sa han: "Då får jag önska dig en fortsatt härlig vår och en trevlig sommar." Det var en märklig kommentar.... Continue Reading →

Om vackra tider.

Den här tiden är så vacker. Den när allt vaknar igen. Det här året väntar vi på gravstenen. Kanske den är där nu? Jag förmår mig baske inte att gå dit. --------- En kväll för ett tag sedan skulle jag lägga Amira. Hon har fått Hampus rum. Och hennes säng står som hans gjorde. Jag... Continue Reading →

Bland det käraste jag har.

Det jag ångrar mest av allt är att vi aldrig radade upp barnen. Ett riktigt foto med alla tre. Hampus med Amira. Hampus med Maryam. Men aldrig alla. Tillsammans. Det är kanske en liten grej men barnen har nu ett gosedjur med namn . Det fanns massor av olika varianter och möjlighet att helt och... Continue Reading →

Med kraft från WordPress.com.

Upp ↑